Nya tider

 

Nu går flyttlasset. Jag försöker mig på en annan "hyresvärd". Den gamla hade så fula rum att erbjuda så jag tröttnade.
  Hädanefter finns Herrummet på www.herrummet.wordpress.com

Böcker, böcker...

Böcker har ända sedan barndomen betytt mycket för mig. Som jag tidigare berättat om här blev mitt möte med bibliotekets vuxenavdelning avgörande, jag upptäckte en ny och vackrare värld. Med tiden har jag samlat på mig en ansenlig mängd böcker av skiftande värde. Somligt är skräp och annat är guldkorn. Nuförtiden står merparten av samlingen och fryser i Västergötland, men förhoppningsvis ska de snart få ett värdigare hem i Malung.
   När jag fick se bilden ovan, hämtad från ett franskt inredningsmagasin, fick jag en idé. För nästan tjugo år sedan när jag bodde på Lidingö tog jag tillvara ett antal dörrar som några bekanta rev ut ur sitt hus. Det är möjligen så att dessa ursprungligen suttit i en biblioteksinredning, hur som helst så påminner de i alla fall om nedre delen av dörrarna på bilden. Det skulle kunna bli väldigt fint!

Salsmöbel

Nu börjar man kunna ana hur fantastiskt fin salen kommer att bli, 20-tals tapeten som varit dold i 70 år framträder mer och mer. Med det ökar också längtan efter en tung och mörk salsmöbel. Kanske i nyrenässans från 1890-talet eller kanske ännu hellre något som den här från Kristianstads auktionsverk....

Dröm i Velinga

När jag var tio år, för ganska länge sedan alltså, blev det bestämt att vi skulle flytta. Framtiden fanns inte längre i Malung, den fanns i Tidaholm. Eller snarare i en liten by några kilometer söder om Tidaholm - Velinga. Där skulle vi bo på en gård med namnet "Torp".
Torp var nu inte alls så anspråkslöst som namnet kunde förleda en att tro. Gården hade en lång och ärorik historia som förlorade sig någonstans i medeltidens dunkel. Här hade människor levt och verkat under åtskilliga hundra år. De flesta i tysthet och strävsamhet, andra med tydligare avtryck i historien. Inte minst familjen Gyllenhaaal som på 1790-talet uppförde den huvudbyggnad som ännu fanns kvar när vi kom till gården. Huset var av tämligen ordinär herrgårdmodell, två våningar högt, sex fönsteraxlar långt och målat med ljus oljefärg. Trots detta fanns vissa drag som gjorde byggnaden lite ovanlig, kanske till och med lite elegantare, än sina släktingar på herrgårdar runt om i Skaraborg. Det höga brutna taket som blivit något av ett kännemärke för en sätesgård, och som man därför gärna höll fast vid ända fram mot mitten av 1800-talet, var på Torp i stället ersatt av ett sadeltak. Detta tillsammans med takgesimsens tandsnittsdekor gav huset ett betydligt mer modernt och antikiserande utseende. Även dörromfattningen fick en nyklassicistisk utformning. Denna kom så småningom att döljas av en öppen veranda tillkommen under 1800-talets senare hälft när gården ägdes av familjen Wijkmark.

När vi kom till Torp i mitten av 1970-talet fanns inget av den forna elegansen kvar. Redan 1963 hade hela säteriet köpts av Domänverket, Husen dömdes ut som överflödiga och skulle rivas. Stora delar av åkerarealen planterades igen. Efter en långdragen tvist med en privatperson som ville köpa och flytta huvudbyggnaden kom den att stå helt övergiven, berövad sitt koppartak. Alla byggnader förutom vissa ekonomibyggnader, en torpstuga samt den villabyggnad från 1940-talet som vi bodde i, revs och den stora parken tilläts växa igen.

Naturligtvis var denna miljö fullständigt oemotståndlig för en liten gosse med livlig fantasi. Jag drömde om hur jag i framtiden skulle bygga upp allt igen, bygga höga stängsel mot den fula yttervärlden och förskanska mig där innanför. Det finns fortfarande noggrant utförda ritningar på hur allt skulle se ut.

Verkligheten var annorlunda. Hela byggnaden var i det närmaste raserad och ett par år senare var den helt borta, nedbränd. Det enda jag har kvar är en kasse med porslinsskärvor från det sönderslagna serveringsrummet.

Inredningsglädje



Ibland får jag uppdrag som är extra roliga att ta sig an. Det här är just ett sådant. En anrik och mycket vacker byggnad skall få en ny funktion. 2000-talet tågar in. I ursprungsförslaget som är ett par år gammalt hade man tänkt sig en betydligt mer omfattande ombyggnad än vad som är aktuellt nu. Köket med sin inredning från 1950-talet skulle naturligtvis bort, nya väggar byggas och dörröppningar flyttas. Allt helt i onödan. I det nya förslag som jag är med att ta fram går vi betydligt skonsammare till väga. Huset får leva vidare på sina egna villkor; vad vi gör är att vi tillför en inredning som speglar vår egen tid och våra egna behov. Min tanke är att skapa rum och inredningar som hakar fast i en färg- och formtradition som känns historiskt förankrad. Detta utan att på något sätt hemfalla åt eftergjorda pastischer. Inspiration utan imitation.
   I dag är det intensivt arbete som gäller. Allt ska vara färdigt till vecka 43 när resultatet ska presenteras för uppdragsgivaren. Förhoppningsvis med stående ovationer.

Vi saknar dig!

Så har man då nåtts av ytterligare en vädjan från tidningen Gård&Torp. De vill så förfärligt gärna återuppta vår relation, att just jag ska prenumerera på deras publikation. Jag som redan tidigare varit med, som redan vet hur det känns att vällustigt betrakta bilder av vitmålade torpinteriörer. Som sett hur den alltigenom genomtrevliga familjen Svensson förvandlat ett gammalt ruckel med dystra 20-talstapeter och mörkådrade snickerier till en ljus och fräsch bostad för en aktiv barnfamilj. Naturligtvis utan att förstöra husets atmosfär. Fan tro´t!
   Tack, men nej tack. Jag minns alltför väl hur besviken jag har känt mig efter våra tidigare försök till en långvarig relation. När jag har förväntat mig kunskap och kvalitet har jag i stället fått andefattigt nonsens och påklistrade låtsasspröjsar. När jag hoppats på berikande inspiration har jag erbjudits torftig tomhet.

Så här stiligt kan det bli:

Tjusigt javisst, men vad har det med byggnadsvård att göra? Det finns redan mängder av tidskrifter som riktar sig till en publik som tjusas av hem som detta. Hem som är nyfixade och skinande blanka från källare till vind. Där allt är uttänkt och helt rätt!
   Kanske kräver jag för mycket, det är ju ändå bara en tidning, en tidning som ges ut av ett vinstdrivande förlag. Det är väl självklart att de vill sälja så många tidningar som möjligt och därför väljer att anpassa sig till vad de tror att publiken vill ha. Ja, så måste det förstås vara. Det är egentligen bara jag som är gnällig.
   Ändå minns jag hur det var i början, när tidningen fortfarande hade en hög ambitionsnivå. Då kunde man i nummer efter nummer läsa om intressanta byggnader med välbevarade interiörer, olika byggnadsdetaljers historia och annat som gav lust att fortsätta köpa tidningen.

Numera kan man ibland få se reportage som får en att undra om det är Gård&Torp eller Hemmets Journals Gör-din-mexitegelvilla-till-en-lantlig-dröm-bilaga.

Titta bara på det här omslaget från 2011:

 
Är det här vad tidningen kallar renovering av drömhuset, ja då vill i alla fall jag tacka för mig och gå därifrån. Förgrovade snickerier, missförstådda proportioner och en inglasning från helvetet. Åh så snyggt det blev när vi klistrade på lister så att det ser ut som spröjsar! Ja!, vi gör det på ytterdörren också, så ser den lite gammaldags ut!

   Jag har också klistrat på lister på ospröjsade fönster för att få det lite finare, ja, en gång fick det till och med duga med maskeringstejp. Men inte har jag någonsin förväntat mig att dessa fuskfixade försköningsförsök skulle hamna på omslaget till en tidskrift som påstår sig handla om byggnadsvård. På något sätt känner jag mig nedvärderad som läsare, ”äh! dom märker ändå ingen skillnad”.
Men visst, det är säkert bara jag som är gnällig.

Dagens predikan

Föreställningen om att vår svenska historia är den samma som våra kungars är förhoppningsvis sedan länge förpassad till en dammig skamvrå någonstans. Inte kan man väl med bästa vilja i världen ge regenten äran för att vi av ett underutvecklat land i Europas yttersta periferi, på bara några få generationer, lyckades skapa ett välmående samhälle.  Historia skapas av människor med visioner och idéer om hur man kan skapa goda förutsättningar för ett bra liv för sig själva, och inte minst för andra. Ibland råkar dessa människor vara kungar, och då är det ju bara att gratulera undersåtarna.
   Betydligt oftare handlar det som sagt om att några av dessa undersåtar sett utvecklingsmöjligheter, skapade ur händelser och företeelser i deras omedelbara närhet. Möjligheter som, med envishet och hårt arbete lett framåt mot något bättre och mera livskraftigt. Och, som dessutom så småningom fött fler idéer och initiativ från andra.  
   I de allra flesta svenska småorter har funnits personer, män och kvinnor, som med outtröttligt arbete skapat förändring och förbättring för sin hemtrakt. Ofta har det handlat om människor utan vare sig ekonomiska eller sociala resurser bakom sig. I stället är det frågan om något som man väl skulle kunna kallar för ”lite djävlaranamma”. Alltså ”Nu kör vi!!”

I Malung,(ja även detta inlägg handlar om Malung. Förlåt om jag tråkar ut er som inte har några känslor för just den orten.) , alltså i Malung, har man under mycket lång tid klarat livhanken tack vare en väl utvecklad entreprenöranda (ja, jag tycker också att det är ett trist ord, men jag hittade inget bättre). Många gav sig tidigt ut på oändligt långa arbetsvandringar runt om i landet för att sälja sina kunskaper i skinnhantering, andra vandrade den långa vägen mot Stockholm för att tjäna som piga, eller kanske till Eskilstuna för att köpa saxar och annat som de sedan på sin vidare vandring kunde sälja med en liten förtjänst. Den för 2010-talets svenskar helt ofattbart slitsamma arbetsinsatsen fick de naturligtvis inget extra för…. Vissa av dessa, vana vid att arbeta hårt, kom så småningom att etablera sig hemmavid. Några köpte en symaskin på avbetalning och producerade skinnplagg till försäljning. Någon annan öppnade kanske en handelbod vid en lämplig vägkorsning. Så småningom, eller egentligen efter ganska kort tid, utvecklades dessa små och från början obetydliga rörelserna till någon mycket starkare och mer livskraftigt.

Resultatet blev med tiden ett Malung som präglades av oerhörd framåtanda, allt fler etablerade sig med små skinnindustrier, vissa där kanske bara familjen arbetade, men också företag med åtskilliga anställda. Några andra startade hotell och caféer för att kunna erbjuda boende och förplägnad till alla de handelsresande som kom resande till orten. Att Malung så småningom skulle bli Västerdalarnas första stad var det nog ingen som tvekade om.
   Allt detta byggdes upp av Malungsborna själva. Med entusiasm och glädje, och kanske det allra viktigaste. Med stolthet! Stolta över att representera Malung, och stolta över sig själva. Någon ”kommun” att skylla sina tillkortakommanden på fanns inte på den tiden. Ville man skapa förändringar så såg man till att skapa dessa tillsammans. Självklart var man tvungen att försaka en hel del under tiden. Livet fick anpassas efter förutsättningarna. Men man såg framåt, mot något som skulle bli ännu bättre.

 Det är väl egentligen bara just den där speciella känslan av ”djävlaranamma” som man kan sakna i dagens Malung. Resten finns där fortfarande. Inte minst finns där fortfarande en väldig massa människor med kunskaper och förmågor. Trots detta, och trots alla förutsättningar, billiga bostäder, tomma lokaler, glesbygdsstöd, eu-bidrag och så vidare, så slutar det alltför ofta i att ”Kommunen” inte gör tillräckligt för att hjälpa.

Men kära nån! kommunen, det är ju inte något ouppnåeligt väsen som man kan tillbedja för att få hjälp i svåra situationer. Kommunen det är ju vi alla tillsammans, innevånare, näringsidkare, offentliganställda och alla andra. Till och med en och annan utflyttad som ändå känner sig delaktig. Där finns också naturligtvis politiker och tjänsteman som arbetar för kommunen, och lägg då särskilt märke till ordet för. Det är alltså inte så att våra politiker och tjänstemän är kommunen. Kommunen det är vi!